Easter egg

Det verkar som mitt påskägg hemma på kontoret ligger löst till. Fan den som rör det.

Talande bilder

Ganska vanliga syner i Nicaragua. Fast det brukar inte finnas en skylt om att man inte får skräpa ner!

Semana Santa, Barn, Festival, Surf, Punka, Mutor

Det var ett tag sen jag bloggade - egentligen bara en vecka sen... - och därför känns det lite inaktuellt att berätta om påsken men Semana Santa e helt galet i Nicaragua och vi gjorde vår första Road Trip med surf och så...

Vi ville till San Juan del Sur, där jag och Ekan hängde en massa för sex år sedan och där det finns bra surf i omgivningarna. Men San Juan del Sur är grymt populärt att åka till på Semana Santa så vi var lite rädda att inte hitta nån stans att bo. Och bussarna var fulla med folk och svårt att komma med. Så jag funderade på att hura bil. Men det fanns inga bilar kvar att hyra på Toyota, som är den enda uthyrningsfirman i stan och dessutom var det snordyrt ifall de skulle få in någon. Men så fick jag tag på numret till en snubbe som sålde begagnade bilar och som hyrde ut bilar ibland. Jag drog dit med Jonas (som är nätverksvolontär på svalorna) och snubben med firman ringde en kompis som var taxi-chaffis i Jinotega och kunde tänka sig att hyra ut sin gamla skraltiga taxi för 25dollar om dan... sagt och gjort, jag hyrde en sliten Hyundai med Taxiplåtar över helgen och vi började rulla mot Managua på onsdagkvällen när Linda slutade jobbet. Vi bokade ett vandrarhem och hoppades hinna fram innan det blev mörkt... Managua är sjukt svårt att hitta i och vi rullade in i Huvudstaden när det redan hade blivit tvärmörkt. Det finns inga vägskyltar och väldigt få riktmärken och man har inte så jättestor lust att stanna vid trottoaren och fråga nån okänd om vägen i mörkret. Vi snurrade varv efter varv kring området vi visste att vandrarhemmet låg i... med uppvevade rutor och utan utan fläktar i bilen... svettades flera liter... fick rutorna putsade vid varje rödlyse och blev mer och mer uppgivna i vårt letande... Vi gled till slut in på en bensinmack och hyrde en taxichaffis att köra framför och lotsa oss fram... efter att han också kört fel ett par gånger kom vi äntligen till vandrarhemmet. Duschade, beställde hem Dominos Pizza och slocknade direkt...

Oj vad jag skriver mycket om sånt som är väldigt ointressent, men det är ju en slags dagbok det här.

I vart fall kom vi ner till San Juan del Sur i hyfsad tid dan därpå. Fick det sista rummet på Elizabeth's som jag ville. Och gled ner bland folkmassorna vid strandpromenaden och på Stranden... Vi träffade på Eric. En Kanadensisk...

Jag måste springa iväg och kolla fotboll. Skriver mer snart...

...Jo vi mötte en Kanadensare som hade kommit seglande till Nicaragua för 11 år sen och fick barn med en lokal tjej. De gifte sig och har nu tre underbara ungar. Eric bor i ett litet hus han kallar "the Mouse House" och det första vi gjorde var att följa med till frugans lilla buisness: "the Rat Chack"... (Eric håller på att försöka få ut sin bok: en guide till Segling längs Centralamerikas västkust. Han har också drivit ett biståndsprogram kallat The World kids Voyage). Det var roligt att komma iväg från hetsen i centrala San Juan och hänga med barnen och deras kusiner och andra släktingar... lånade ut kameran och ungarna plåtade vilt. Massa roliga bilder. Har lagt upp en några stycken av dem på flickr.

I övrigt kändes det som att vara på Roskildefestivalen i San Juan på Semana Santa. Bara det att nästan all musik bestod av Reggaeton (La Gasolina har ersatts av Rompe men av samma artist: Daddy Yankee) och att vi var nästan de enda "Cheles" (vitingarna) i stan... Barerna längs stranden hade byggt ut med scener och stora dansgolv!

Vi surfade lite inne i viken i stan, men vågorna "closade" nästan hela tiden! Morgonen efter tog vi en båttaxi - eftersom jag inte visste om vår biltaxi skulle kunna ta sig fram - till Majagual och det närliggande Playa Maderas som jag surfat mycket i min ungdom =).

När vi åkte båten ut började Delfiner leka kring båten. Sånt är alltid häftigt och man får aldrig fram kameran i tid!

När jag och Erik var här för sex år sedan fick man lifta en bit på ett flak och sedan gå någon kilometer över ett litet berg för att komma fram till surfet. På själva stranden fanns ingenting... men i närheten i Bahía Majagual - som ser ut som ett litet paradis - fanns ett mysigt ställe som en Engelsman och en Australiensare precis börjat driva. Där bodde vi som enda gäster någon vecka i ett skjul med skraltiga sängar! Nu var det hundratals backpackers på plats. En del nya ställen hade dykt upp och Playa Madera, som vi alltid brukade surfa helt själva, var Crowded. På stranden finns nu ett vandrarhem och det dunkade Reggaeton ur feta högtalare medans ölen flödade... Vågorna var bra och lagom stora. Lite ur form som man ju är blev det dock inte så många åk för mig. Hade ingen jos alls kvar i armarna efter en timme i vattnet.

På stranden vid Majagual träffade vi - precis när vi kom - några sköna lirare från Managua som bjöd på Ron y Coca i den Arla timmen. Eftersom man vill vara artig tackar man ju såklart och tar emot... och eftersom Linda gjorde detsamma men inte riktigt ville dricka drinkar nio på morgonen blev jag tvungen att dra i mig två. Snubbarna var jävligt trevliga, även efter att vi sagt att Linda var gift (med mig) och de jobbade med Ecologi och Naturvårdsfrågor i Nicaragua. Vi blev bjudna att bo lite här och var i Managua och i olika Naturreservat... vi får se hur det blir med den saken... Efter ett tag började det bli lite svårare att snacka med killarna. Kanske kan det ha berott på att de drack fler och fler drinkar i 40 graders värme? Vi lånade en trasig boogie board av dem och lajjade lite i småvågorna på Majagual. Linda fick några repor...

Sista kvällen i San Juan upptäckte vi att vi hade punka på bilen. Trodde först nån stuckit hål på däcket med flit men det var ventilen som hade pajjat. Byta däck var inget problem, men drog till sig massor av publik som ville se en "Chele" jobba lite... Sen drog vi och drack drinkar på Marie's Bar, Linda ville ha deras Caprinha hela tiden och tjuvkollade på en konsert och dansade på stranden. Tyvärr minns jag inte vad bandet hette men det var feta latinorytmer... Linda svängde på höfterna så att Nicaraguanerna låg i lä... och när bandet ropade "Finns det några från Estelí i publiken?" skrek vi oss hesa och viftade frenetiskt med armarna! Representing!

På morgonen startade inte bilen. Såklart. Men en snubbe som bara hade glott på när jag bytte däck kom till undsättning. Han fattade redan på håll att det var lite dålig kontakt för batteriet... Vi började glada i hågen efter en lyckad helg köra hemåt. En resa som tar cirka 5 timmar. Stoppade av polisen blev vi tre gånger. Två gånger var det bara att visa körkortet och andra dokument och få ett "Gracias. Que le vaya bien!" men vid ett tillfälle hittade snutarna på att jag inte hade hållt avståndet och att de var tvungna att ta mitt körkort! Linda försökte tjafsa emot... jag fattade inte så mycket - men när snubbar som är beväpnad med Kalashnikov börjar bli aggro blir jag en mes. Trots Lindas försöka att sköta det på rätt sätt frågade jag om det var möjligt att betala "böter" på plats i stället. Och självklart kunde jag få tillbaka körkortet och köra vidare... för 20 dollar. Och inget kvitto fick jag.

"Freezeframes från video"

Det var något skumt med videokameran och/eller banden när jag filmade... störningar i bild och ljud. Förhoppningsvis går det att köra banden i en riktig spelare hemma. Annars får jag helt enkelt åka tillbaka och filma igen (med en stabilare kamera). I vart fall tog jag ut några freeze frames.

Cowboysare, Pizza Hot och Flex Gym

Vi ska komma med lite bilder alldeles strax. Men vill anda beratta om var nya hemstad. Sandinistsika Cowboystaden Estelí. Det ar mysigr att sitta pa innegarden bland alla vaxter och hora klappret av hasthovar utanfor pa gatan... blandat med bilarna som spelar svinhog Reggaeton - me gusta la gasolina! - och vara kvartersvakter som blaser konstant i visselpipa for att beratta att de ar pa plats.

Nar Johan har tagit mod till sig ska han kliva in pa "Flex Gym" som ligger i vart gathorn och de biffiga killarna star och hanger mellan sin bankpress set och visslar pa tjejer som gar forbi!

Mycket pa kort tid

Konstigt ar det att tva dygn pa resande fot kan kannas som att de ger mer bestaende intryck an de 7 mander som jag varit i Sverige...

RESAN Du kan hoppa over USA och bara lasa om Nicaragua?
Vi flog BA till Miami - jag drack sa manga gratis ol jag hann med innan jag somnade, Linda sag pa film - for att overnatta innan vidare resa till Managua, Nicaragua. Det var forsta gangen for nagon av oss som vi lamnade en flygplats i USA. Vi hade en reservation pa ett billigt hotell nara flygplatsen... men eftersom klockan bara var 6 pa kvallen tyckte vi att vi borde hinna gora Miami lite grann, trots att vi packat och stadat ur lagenheten i flera dar, rest over Atlanten och skulle flyga tidigt dan darpa.

Taxi tur och retur till Miami Beach skulle kosta 60 dollar och buss var sjukt krangligt, sa vi nappade pa en deal som hotellreceptionisten tipasade om. Om vi kakade middag pa en viss Italiensk restaurang pa South Beach, skulle vi bli hamtade och tillbaka skjutsade nar vi ville... Lite Ugglor i Mossen och nagra begravda hundar anade vi val, men vaffan, i morgon skulle vi vara i Nica och ingen av oss hade varit i USA forut. Att spendera den tiden i hotell poolen med grumligt vatten och med Boeing 747or danande strax ovanfor huvudet kandes inte sa kul. Miami har ju en hel del myter att leva upp till. Vi bokade dealen och nynnade vidare på gamla Gloria Estefan hits medan vi vantade pa bilen som skulle hamta oss.

En gigantisk vit Limousine glider upp. Linda vill inte tro att det ar var "ride", men det ar det.Vi glider genom Miami, i rosa glittrande belysning pa vit skinnkladsel, till tonerna av karbibisk, rytmsik smormusik.

Priserna pa restaurangmenyn var ratt human, maten ok men det fanns ju saklart nagra hakar. Paslag av skatt och service dubblade notan i slutandan... trots allt tror jag att taxi t.o.r inklusive en varsin Burger King meny hade kostad samma.

Restaurangen hade ett ratt risigt lage och vi tyckte till en borjan inte riktigt att vara forestallningar om Miami besannades, trots Limosinen.

Men sa knatade vi ner till sjalva South Beach. Och allt bekraftades. Ett myller av alla slags manniskor var ute och festade denna mandagkvall. Hip Hop-gangen trangdes med overviktiga amerikanska pensionarer och europeiska turister bland de tatt liggande uteserveringarna, danshaken och sportbarerna. Flyers stacks i vara hander, halvnakna killar och tjejer dansade till Reggaeton i entreerna till stallen som hade scener dar valtranade killar i bar overkropp showade med tjejer i korta kjolar. Matratter i plast stod utstallda framfor restauranger for att locka kunder. Plasthummrar sa langt ogat kunde na... Oj, vad mycket jag skrivit och anda har jag inte kommit fram till Nicaragua annu.

Vi tog helt sonika Limosinen hem till Hotel Red Roof In. Sov gott och at sedan frukost bestaenda av munkar, muffins och blaskigt kaffe. Skont var det dock att lamna Nordamerika for Central...

NICARAGUA
All packning hade till var forvaning kommit fram anda till Managua. Daniel - den nuvarande koordinatoren - motte upp oss pa flygplatsen... Vi slungades snabbt in i den Nicaraguanska byrakratin. Runt och registrerade att vi var i landet. Ambassader, myndigheter, stamplar, banker, stamplar, aka och kopiera dokument, fler stamplar, massor av foton, stamplar... moten med andra bistandsarbetare, diskussioner om hur det kommer att ga i valet med taxichaufforer. Daniel gav oss en otrolig introduktion till allt. Tipsade, kollade laget...

En av de vi traffade var en journalist som heter Sara som har skrivit om anvandningen av Dow Chemicals produkt Nemagon pa bla. Doles bananplantager som resulterat i att tiotusentals personer blivit sterila, fatt missbildade barn och ett otal andra sjukdomar... Jag och Linda har intresserat oss mycket for det har tidigare och har gjort intervjer forut dar vi pratat om detta. Jag bestamde mig att vanta en dag med att aka till Estelí dar vi ska bo.

Linda hade lite fler myndigheter att traffa pa formiddagen innan hon akte till Estelí. Jag klev upp tidigt och akte med Sara for att traffa och filma intervjer med offer for Nemagonet.

Grejjen med Nemagon ar att Dole fortsatte att anvanda det sedan det hade upptackts vara farligt och orsaka sterilitet. Det forbjhods i USA men fortsatte att anvandas i Nicaragua, Costa rica, Venezuela, pa Hawaii, Elfenbeskusten och i Indonesien. I Nicaragua har en domstol domt Dole till att betala skadestand, det har de saklart inte betalat ut. Processen fortsatter, ett av varldens storsta foretag mot fattiga, invalidiserade bananarbetare som om de fortfarande kan arbeta tjanar en dollar om dagen... Alltsa en historia som maste uppmarksammas.

Forst traffade vi en man (jag har alla namn uppskrivna men ar guldfisk nu) som knappt kunde andas, hade kronisk huvudvark, forstorda ogon och inte kunde fa nagra barn... Han bodde i ett hus med plattak och vaggar av svarta sopsackar. Otroligt starka kanslor bubblar upp i kroppen vid ett sant mote tva dygn efter att man suttit pa Ljunggrens och druckit drinkar. Kandes obehaglig att vara dar och filma hans misar trots att man ju gjorde det med goda intentioner...

Hettan var otrolig. 40 celcisus och damm overallt.

Vi akte sedan och halsade pa Roberto, som ar en totalt deformerad pojke pa tretton ar. Hans foraldrar jobbade i femton ar pa bananplantagen. De fick tre missbildade barn. Roberto ar den enda som overlevt. Han ar den charmigaste och gladaste pojken jag nagonsin traffat. Ett helt fantastiskt mote, man paverkades att bli alldeles lycklig och fly forbannad pa en och samma gang. Pappan jobbar fortfarande pa bananplantage, de har rad med bonor och ris, men inte nagot annat. Drommen ar att kunna fa ihop till en elektrisk rullstol. Robertito sjalv drommer om att bli Advokat sa att han kan kampa for rattvisa!

Nar vi anda var i omradet passade vi ocksa pa att smyga in pa ett bananplantage. Filmade lite, sag en stor orm och gav oss hastigt ivag nar en arbetare sa att vakterna var pa gang... En bit bort stannade vi igen for att plata en vy med banantrad framfor tva vulkaner. Da blev Sara biten eller stucken i foten av nagot. En liten droppe blod var allt som syntes men foten borjade domna bort. Med ormen farsk i minnet bestamde vi oss for att ta det sakra fore det osakra. Det sista motet, med en kvinna som misst sin man och sitt pigmentet, fick skjutas pa framtiden och vi fick leta efter en doktor. Doktorn konstaterade stabbt att det var en skorpion som stuckit sara och att vanlig allergimedicin, typ Clarityn, skulle racka.

Det var hog tid att ta sig tillbaka mot Managua eftersom var bil inte hade nagra lysen. Nu borjade ljuset bli vackert, det var nu jag skulle ha fotat, kontrasterna pa dagen gjor det omojligt att fa bra bilder. Trafiken i Nicaragua ar galnare an det mesta. Cyklar, kossor, hastar, demonstrationstag, sovande poliser (speed bumps), tokiga lastbilschaffisar som kor om i vilka kron och krokar som helst gor det mer spannanade att aka bil har an vad som kanns helt ok.

En sak som ocksa kanns bra ar att Nicaragua ar relativt tryggt. I Managua kan man faktiskt befinna sig utomhus pa kvallen och man kan ga omkring i staden bara man haller sig bort fran vissa kvarter. Jamfort med Guatemala City kanns det valdigt lugnt, skilda varldar. Dock ser man fler gatubarn, prostituerade smaflickor och sadant som gjor sa ont i hela kroppen att se... Alla intryck det har forsta dygnet har gjort mig yr. Lite solsting har jag nog ocksa!!! Linda ar i full gang med jobbet, har moten hela tiden. Jag ska forsoka hitta en spanskakurs i morgon... oj vad langt jag skrev. Duktigt om du orkat lasa allt! Bilder snart!

Foressten, Real Estelí - mitt nya hemmalag - ar tydligen Nicaraguas basta fotbollslag. Precis som DIF ar Sveriges.

Nicaragua here we come!

Nu åker vi strax till Nicaragua och Lindas nya jobb som koordinatör där för organisationen Svalorna Latinamerika. Staden vi kommer att bo i heter Estelí. Massa att fixa in i det sista förståss... tack för igår ni som var med och drack lite öl och hallon blinisar...

Maila oss gör man på johan'snabelA'figur8.se respektive lindakbjork'snabelA'yahoo.se . Johans skypenamn är: snobojohan och Lindas är: lindakbjork. Man kan också ringa lokalsamtal till ett 08 nummer som är kopplat till Lindas skypekonto: 08-559 24 076. Är vi inte online så kan man lämna ett röstmeddelande.

Skriver mer när vi är framme om ett par dar! Ha det gott