Semana Santa, Barn, Festival, Surf, Punka, Mutor

Det var ett tag sen jag bloggade - egentligen bara en vecka sen... - och därför känns det lite inaktuellt att berätta om påsken men Semana Santa e helt galet i Nicaragua och vi gjorde vår första Road Trip med surf och så...

Vi ville till San Juan del Sur, där jag och Ekan hängde en massa för sex år sedan och där det finns bra surf i omgivningarna. Men San Juan del Sur är grymt populärt att åka till på Semana Santa så vi var lite rädda att inte hitta nån stans att bo. Och bussarna var fulla med folk och svårt att komma med. Så jag funderade på att hura bil. Men det fanns inga bilar kvar att hyra på Toyota, som är den enda uthyrningsfirman i stan och dessutom var det snordyrt ifall de skulle få in någon. Men så fick jag tag på numret till en snubbe som sålde begagnade bilar och som hyrde ut bilar ibland. Jag drog dit med Jonas (som är nätverksvolontär på svalorna) och snubben med firman ringde en kompis som var taxi-chaffis i Jinotega och kunde tänka sig att hyra ut sin gamla skraltiga taxi för 25dollar om dan... sagt och gjort, jag hyrde en sliten Hyundai med Taxiplåtar över helgen och vi började rulla mot Managua på onsdagkvällen när Linda slutade jobbet. Vi bokade ett vandrarhem och hoppades hinna fram innan det blev mörkt... Managua är sjukt svårt att hitta i och vi rullade in i Huvudstaden när det redan hade blivit tvärmörkt. Det finns inga vägskyltar och väldigt få riktmärken och man har inte så jättestor lust att stanna vid trottoaren och fråga nån okänd om vägen i mörkret. Vi snurrade varv efter varv kring området vi visste att vandrarhemmet låg i... med uppvevade rutor och utan utan fläktar i bilen... svettades flera liter... fick rutorna putsade vid varje rödlyse och blev mer och mer uppgivna i vårt letande... Vi gled till slut in på en bensinmack och hyrde en taxichaffis att köra framför och lotsa oss fram... efter att han också kört fel ett par gånger kom vi äntligen till vandrarhemmet. Duschade, beställde hem Dominos Pizza och slocknade direkt...

Oj vad jag skriver mycket om sånt som är väldigt ointressent, men det är ju en slags dagbok det här.

I vart fall kom vi ner till San Juan del Sur i hyfsad tid dan därpå. Fick det sista rummet på Elizabeth's som jag ville. Och gled ner bland folkmassorna vid strandpromenaden och på Stranden... Vi träffade på Eric. En Kanadensisk...

Jag måste springa iväg och kolla fotboll. Skriver mer snart...

...Jo vi mötte en Kanadensare som hade kommit seglande till Nicaragua för 11 år sen och fick barn med en lokal tjej. De gifte sig och har nu tre underbara ungar. Eric bor i ett litet hus han kallar "the Mouse House" och det första vi gjorde var att följa med till frugans lilla buisness: "the Rat Chack"... (Eric håller på att försöka få ut sin bok: en guide till Segling längs Centralamerikas västkust. Han har också drivit ett biståndsprogram kallat The World kids Voyage). Det var roligt att komma iväg från hetsen i centrala San Juan och hänga med barnen och deras kusiner och andra släktingar... lånade ut kameran och ungarna plåtade vilt. Massa roliga bilder. Har lagt upp en några stycken av dem på flickr.

I övrigt kändes det som att vara på Roskildefestivalen i San Juan på Semana Santa. Bara det att nästan all musik bestod av Reggaeton (La Gasolina har ersatts av Rompe men av samma artist: Daddy Yankee) och att vi var nästan de enda "Cheles" (vitingarna) i stan... Barerna längs stranden hade byggt ut med scener och stora dansgolv!

Vi surfade lite inne i viken i stan, men vågorna "closade" nästan hela tiden! Morgonen efter tog vi en båttaxi - eftersom jag inte visste om vår biltaxi skulle kunna ta sig fram - till Majagual och det närliggande Playa Maderas som jag surfat mycket i min ungdom =).

När vi åkte båten ut började Delfiner leka kring båten. Sånt är alltid häftigt och man får aldrig fram kameran i tid!

När jag och Erik var här för sex år sedan fick man lifta en bit på ett flak och sedan gå någon kilometer över ett litet berg för att komma fram till surfet. På själva stranden fanns ingenting... men i närheten i Bahía Majagual - som ser ut som ett litet paradis - fanns ett mysigt ställe som en Engelsman och en Australiensare precis börjat driva. Där bodde vi som enda gäster någon vecka i ett skjul med skraltiga sängar! Nu var det hundratals backpackers på plats. En del nya ställen hade dykt upp och Playa Madera, som vi alltid brukade surfa helt själva, var Crowded. På stranden finns nu ett vandrarhem och det dunkade Reggaeton ur feta högtalare medans ölen flödade... Vågorna var bra och lagom stora. Lite ur form som man ju är blev det dock inte så många åk för mig. Hade ingen jos alls kvar i armarna efter en timme i vattnet.

På stranden vid Majagual träffade vi - precis när vi kom - några sköna lirare från Managua som bjöd på Ron y Coca i den Arla timmen. Eftersom man vill vara artig tackar man ju såklart och tar emot... och eftersom Linda gjorde detsamma men inte riktigt ville dricka drinkar nio på morgonen blev jag tvungen att dra i mig två. Snubbarna var jävligt trevliga, även efter att vi sagt att Linda var gift (med mig) och de jobbade med Ecologi och Naturvårdsfrågor i Nicaragua. Vi blev bjudna att bo lite här och var i Managua och i olika Naturreservat... vi får se hur det blir med den saken... Efter ett tag började det bli lite svårare att snacka med killarna. Kanske kan det ha berott på att de drack fler och fler drinkar i 40 graders värme? Vi lånade en trasig boogie board av dem och lajjade lite i småvågorna på Majagual. Linda fick några repor...

Sista kvällen i San Juan upptäckte vi att vi hade punka på bilen. Trodde först nån stuckit hål på däcket med flit men det var ventilen som hade pajjat. Byta däck var inget problem, men drog till sig massor av publik som ville se en "Chele" jobba lite... Sen drog vi och drack drinkar på Marie's Bar, Linda ville ha deras Caprinha hela tiden och tjuvkollade på en konsert och dansade på stranden. Tyvärr minns jag inte vad bandet hette men det var feta latinorytmer... Linda svängde på höfterna så att Nicaraguanerna låg i lä... och när bandet ropade "Finns det några från Estelí i publiken?" skrek vi oss hesa och viftade frenetiskt med armarna! Representing!

På morgonen startade inte bilen. Såklart. Men en snubbe som bara hade glott på när jag bytte däck kom till undsättning. Han fattade redan på håll att det var lite dålig kontakt för batteriet... Vi började glada i hågen efter en lyckad helg köra hemåt. En resa som tar cirka 5 timmar. Stoppade av polisen blev vi tre gånger. Två gånger var det bara att visa körkortet och andra dokument och få ett "Gracias. Que le vaya bien!" men vid ett tillfälle hittade snutarna på att jag inte hade hållt avståndet och att de var tvungna att ta mitt körkort! Linda försökte tjafsa emot... jag fattade inte så mycket - men när snubbar som är beväpnad med Kalashnikov börjar bli aggro blir jag en mes. Trots Lindas försöka att sköta det på rätt sätt frågade jag om det var möjligt att betala "böter" på plats i stället. Och självklart kunde jag få tillbaka körkortet och köra vidare... för 20 dollar. Och inget kvitto fick jag.