Stoppljus

Fredag i Managua. Linda och jag aker runt och gor arenden. Ambassaden, Utrikesdepartementet... Vi hoppar in i en Taxi for att aka till bussterminalen dar vi ska ta oss vidare till Granada. Linda sitter fram, brevid chaufforen, rutan ar nedvevad och hon har tryckt ner sin lilla ryggsack pa golvet, under benen. Hon vander sig mot mig dar bak. "Du som alltid brukar vara sa forsiktig. Varfor har du vaskan slangd brevid dig pa satet?". "Jag borjar slappna av. Kanner mig trygg har." svarar jag just som vi stannar for rott ljus vid en stor korsning. Fonsterputsare och diverseforsaljare, tiggande barn och akrobater ar standigt narvarande element vid gatukorsningar i Managua men nagot kanns genast fel nar en tonaring dyker upp vid chaufforens sida och ropar till sa att vi tittar at hans hall. Hos Linda har plotsligt en anna kille dykt upp bakifran, han ar framme vid det oppna fonstret. Jag hinner tanka att han inte har med sig nagot att salja eller putsa rutorna med. Linda ser honom i ogonvran, han ber om en "Cordoba" - hon tanker att han kanns for gammal att tigga 50 ore - och forsvinner lika snabbt igen. Vi hor att det smaller till bakom oss, vi vander oss om och ser killarna springa ivag med en handvaska. Passageraren i Taxin bakom hade mindre tur... Ett slag i ansiktet och en ryckt vaska genom fonstret... Allt har hant pa nagra tiotals sekunder.

Jag foljer radet som Linda precis gav mig och lagger vaskan vid mina fotter. Hon vevar upp rutan och laser dorren. Vi fick en lite obehaglig och nyttig paminnelse om att halla koll...